Nu börjar det bli bättre men jag är bara en liten bit på den jobbiga vägen och här är beskrivningen på hur jävligt det har varit och fortfarande kan vara men denna gången ska jag klara av det....

Ångesten har klätt av mig naken, naken för att låta mig känna mig utlämnad i stor förlust av tryggheten som en gång fanns.

Den lämnar aldrig mig, inte ens för en liten stund utan blottar min svaga nakna kropp.

Naken, ensam och förvirrad fryser jag och kylan blir för påtaglig samtidigt som jag känner att jag kipar efter luft och hjärtat slår dubbla slag precis som att det ska tränga sig ut genom huden.

8 år med denna känslan får mig att bara vilja lägga mig ner, dra täcket över mig i hopp om att inte någon ska se mig. Paniken är värre sen första panikattacken och plötsligt kändes resan som en evighet även om den ligger tätt intill och smeker min själ var och varannan dag.

Paniken når mig hur mycket jag än försöker fly från detta helvete så väntar den precis bakom nästa hörn. Den ligger inte på samma snälla nivå nu som innan utan nu tar den kål på min kropp, tuggar sig sakta in genom benmärgen och lämnar mig ensam, naken och utlämnad när den lekt färdigt med mig.

Min nakna hud kan nu blottas, det finns inte längre ett skydd för min nakna kropp fylld med ångest, det har blivit en börda.

Vi möttes, men min börda var för tung, jag var inte den samma som paniken senast lämnade utan jag var mycket svagare.

Jag var nu ännu mindre, mer rädd och ville bara bli av med panikångesten om så bara för en dag.

Den äter upp mig in ifrån för att tugga sig ut genom huden och visa min svaghet vilket gör mitt liv begränsat till max, vill bara slippa denna börda och bli fri som jag en gång var för ca 8 år sen men inget verkar hjälpa.